Såg Tommy Körberg på tv häromdan. Hans avskedsshow från 2023, marknadsförd som Grand Finale. Storslagen underhållning, lysande artisteri. Körberg sjunger som en gud, pratar som en berättare, trollbinder som den publiktjusare han är. Naturbegåvning och proffs i samma något åldrade lekamen; Tommy Körberg har fyllt 76 år, därav närmare 60 som offentlig person. Genombrottet kom redan i tonåren då han som ena halvan av popduon Tom & Mick fick en smash hit med Somebody’s Taken Maria Away. En låt som han också inleder Grand Finaleshowen med.
*. *. *
Det är förbluffande hur Körbergs magnifika röst fortfarande bär. Under senare år har han drabbats av allvarlig ohälsa - vilket han är öppen med inför publiken. Men om det syns är det ingenting som hörs. Körberg sätter inte en ton fel, möjligen hjälpt av det femstjärniga band som backar upp honom. Eller om det är han som backar bandet. Om du inte redan gjort det: se gärna programmet. Tommy Körberg förtjänar din uppmärksamhet. Mannen är ett unikum i svensk nöjesindustri. Kan allt, rör vid alla sorters känslor. En stjärna - och då menar jag på riktigt. Inte på slottet.
*. *. *
Snygg övergång eller hur? Till SvT:s långkörare Stjärnorna på Slottet alltså. Antar att det är en tittarsuccé - men fattar inte varför. Vaddå Stjärnor? En fotbollskille som avslutade en ovanligt kort karriär för cirka 25 år sedan. En kock, känd från tv och säkert skitduktig på jobbet. En skådis i mängden. En gitarrist, höjd över mängden. Och så - stjärnornas Stjärna eller vad det nu ska föreställa. En av de svenska så kallade Hollywoodfruarna. Har glömt hennes namn. Förstår heller inte hennes meriter; flytta till Hollywood, gifta sig stenrikt, komma med i en svensk tv-produktion. Stjärna på det?
* * *
Jag tycker nog att bäst före löpt ut. För själva programidén. Sverige är i denna kontext ett litet land, det finns liksom inga stjärnor kvar. Alla har redan varit med, alla utom dom som absolut inte vill. Årets urval känns tillkämpat, smått desperat. Som om kändisar (detta löjliga uttryck) och stjärnor vore samma sak. Jo, jag vet. Körberg har varit med, men det var medan programetiketten ännu hade viss relevans. Och när jag ändå gnäller: börjar inte programmets dramaturgi bli aningen tröttsam? Dessa ständigt återkommande berättelser om olycklig barndom. Mobbing. Mörker. Trasig uppväxt.
* * *
Har alla kändisar/stjärnor en bakgrund som offer av något slag? Det låter nästan så. Reservation för mitt begränsade tittande, men hur ofta pratas det om helt normala uppväxtförhållanden? Delvis lyckliga, delvis stökiga? Som för de flesta. Vem blir först med att - utan om och men - hylla sina föräldrar? Först med att erkänna sig själv som mobbare under skoltiden? Vilken stjärna har inte haft Den Stora Revanschen som drivkraft? Skulle mindre självömkan bli sämre tv? Ointressantare kanske? Säkrare att klia varann på ryggen och tävla i inbördes elände. Även om just jag betackar mig.
*. *. *
Sitta vid tv:n och himla med ögonen över kändisars programanpassade levnadsberättelser är inte riktigt min grej. Okändisar har haft det ungefär likadant, ofta betydligt värre. Men det är ju det: skillnad på folk och fä. För övrigt hade jag tänkt vara snäll i år. Bäst sätta punkt innan det är för sent. God fortsättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar