Man gör sina felval här i livet. I lördags ett ganska grovt. Satt och kollade på hockey i tv, Malmö Redhawks mot HV 71. Gav upp efter två perioder vid ställningen 1-4. Körd match kan man vara utan, tänkte jag. Och zappade över till en annan kanal där det visades engelsk ligafotboll, Brighton-Arsenal. 0-1 när jag ”kom in”, 1-1 vid full tid. Då var också hockeyn slut. Googlade efter resultatet, fick läsa det tre gånger: 5-4 Redhawks! Bara att konstatera: pucken är platt och själv är jag puckad.
*. *. *
Klen tröst var att jag fick se Yasin Ayari, den svenske landslagsmittfältaren. Killen är 21 år ung, tjänar sitt levebröd i Brighton - men inte länge till, tror jag. Hans insats mot Arsenal borde väcka större klubbars intresse. Om det inte redan är gjort, vill säga. Nu såg jag bara andra halvlek men det räckte. Ayari imponerade i alla delar av spelet. Löpte rätt, jobbade hårt, fick det svåra att se enkelt ut. Överglänste i mina ögon stjärnorna i Arsenal. Föga glamoröst lag, Brighton. Men förbannat bra.
*. *. *
Som journalist får man lära sig en gyllene regel: det finns inga dumma frågor, bara dumma svar. Ett typexempel demonstrerades i tv härförleden. Detta i samband med Världscupen i längdskidåkning - och Linn Svahn’s misslyckande i den specifika tävlingen. Jag minns idag inte exakt vilka frågor reportern ställde, bara att de kändes rimliga och relevanta. Lite harmlösa, som sportfrågor brukar vara. Det tyckte inte Svahn. ”Det dummaste jag hört”, lät hon förstå. Och så var den intervjun slut.
*. *. *
Linn Svahn har länge gjort klart att hon ogillar offentlighetens pris. Att det enda hon valt är skidåkningen, inte den mediala uppmärksamheten. Hennes problem är att det hänger ihop. I framgång som i motgång, självklart inom vissa gränser. Privatlivet t ex. Svahns eget, angår ingen annan. Och vad jag vet överskrider svenska medier sällan eller aldrig några sådana gränser. Tycka vad man vill om sportreportrarnas framfart i intervjuzoner och liknande, men förolämpar sina ”offer” gör de ju inte. Tvärtom oftast.
*. *. *
Undrar om Linn Svahn har någonting emot offentlighetens lön. Sponsorkontrakten? Biståndet som möjliggör heltidssatsning? Prispengarna? Livsförsörjningen? Förhoppningsvis inte. Unnar henne verkligen allt gott - men idén om att ta det onda med det goda är inte så dum. Den borde Svahn nog begrunda. Vill man bli respekterad bör man visa respekt själv. Inte håna. Inte förödmjuka. Inte ta ut sin besvikelse på reportrar som bara gör sitt jobb. Svensk skidåkning behöver - i just detta avseende - ingen Zlatan.
*. *. *
Slutligen. Fick syn på några resultat från damtennisens WTA-turnering i Brisbane, Australien. Va’falls, tre ryskor i semifinalerna! Låt vara under nationsbeteckningen Neutral Flagg. Alltid något, sa han som trodde på idrott som frizon från världens elände. Bara i vissa fall, inte i detta. Putins krig, hela Rysslands skam. Tennisen är f ö ett undantag; i det stora hela tillämpas Röd Flagg mot ryska idrottsutövare. Fjärde semifinalist i Brisbane? Tro’t eller ej: en ukrainska. Tyvärr utslagen. Finalen blir helneutral.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar