Tack för kaffet Zagreb!

Kroatien-Frankrike 31-28. Inför handbolls-VM skrev jag bestämt att Kroatien kunde vara en dark horse i kampen om medaljerna. En av mina bättre profetior, konstaterar jag i detta nu. Kroatien är i final! Slår Frankrike, huvudfavorit jämte Danmark. Vad säger man? Helst ingenting. Ordförrådet är tomt, superlativen förbrukade i föregående inlägg. Men det var attans gott med Kruskovac till kaffet. En kroatisk likör jag tycker mycket om. Fyra glas gick åt, två per halvlek.

*. *. *

En sak kan man beklaga - utan att vara kroat. Finalen spelas i Oslo, inte i Zagreb. Den inramningen, den stämningen, suck. Fantastiska höjder. Har svårt att tro att Oslo kan komma upp med nåt liknande. Kroatisk invasion lär f ö vara utesluten, finalbiljetterna oåtkomliga. Till väsentlig del i danska händer, kan man väl anta. Utan det massiva publikstödet tror jag inte Kroatien rör Danmark, med hade blivit svårt nog. Ja förlåt, nu går jag händelserna i förväg. Danmark har en semifinal att vinna först. Mot Portugal ikväll. Men det gör man förstås - även om jag hoppas på motsatsen.

*. *. *

Danskarna behöver en käftsmäll, får man tycka det? Dom är fan för bra för handbollens bästa. Tre raka VM-guld, en förlustfri svit bortom all måtta. Biologisk tur har man också; tänk att få fram spelare som Gidsel och Pytlick samtidigt. Målvaktsfantomen Emil Nielsen icke att förglömma. Svårt att förlora med en sån trio. Särskilt som förbundskaptenen Nikolaj Jacobsen nyttjar dem till max. Gidsel spelar i princip fulla 60 minuter i varenda match, oavsett läge. Pytlick 55. Ett annorlunda ledarskap, inte i min smak. Men så klart förlåtet av resultaten. Ingen kritiserar en vinnare.

*. *. *

Mathias Gidsel förresten. Hur oöm kan en mänsklig varelse bli? Danmarks fixstjärna tar stryk som ingen annan, bortsett möjligen från boxare. Inbjuder till det, har den spelstilen. Däckar gör han, kraschlandar i golvet då och då. Men kommer alltid upp. Och spelar vidare som om ingenting hänt. En makalös handbollsspelare, Gidsel. Portugal har något liknande i Francisco Costa. 19 år ung, kanske till och med bättre än Gidsel vid motsvarande ålder, här och nu lightversionen. Synd att inte Sverige fått fram nåt sånt, då hade vi kanske sluppit stoltsera med en 14e-plats.

*. *. *

Bäst och sämst på VM: domarna. Omöjligt att följa regelboken slaviskt, då skulle planerna snart tömmas på spelare. Domslut kan alltid diskuteras, misstag slinker säkert igenom. Men i slutänden: starkt bara att ta matcherna i hamn. Arbetsmiljön för handbollens rättskipare lämnar onekligen en del i övrigt att önska. Ledare, spelare, publik; alla har synpunkter, ytterst sällan positiva. På söndag final. Heja Kroatien, grattis till silvret.

⚽️ Plötsligt vänder det…🇭🇷

26-30 med fyra minuter kvar. Kroatien ute ur VM, Ungern vidare. Eller? Nej min själ. Kroatien gör fem snabba, det sista på själva slutsekunden, vinner 31-30. Sjukt. Hjärtekrossande. Tårdrypande. Det jävligaste jag sett, åtminstone i handboll. Känns som jag behöver en dusch, sa Ola Lindgren i tv när dramat var över. Samma här. Avstod dock, tordes inte. För hög puls. Nöjde mig med ett lugnande bloss och ett grattissamtal till zet som är kroatiska för svärson.

*. *. *

Jag vet. Jag var exalterad redan efter ”Balkankriget” häromdan. Holmgången mellan Kroatien och Slovenien. Trodde inte den gick att överträffa. Men detta var så mycket värre. Ofattbart att Kroatien vann, Ungern hade ju avgjort. Okej, nästan avgjort. Det går snabbt i handboll. Några målvaktsräddningar, några omställningar, några nypor flax - och plötsligt vänder det. Fast sällan såhär flagrant. Kan inte minnas att jag sett nåt liknande. Lustig poäng förresten: mot Slovenien inledde Kroatien med 0-5, nu avslutade man med 5-0. Konsten att komma igen, en gudagåva i all idrott.

*. *. *

Hörde jag rätt var 15000 åskådare på plats i Zagreb’s sportarena. Fantastiskt. Stämning därefter. Och känslor. Rekord i tårar vid slutsignalen. Kroaterna älskar sitt handbollslandslag. Lider med det, lever med det, lyfter tak för det i lyckliga stunder. Igår tror jag till och med man kunde uthärda att förbundskaptenen är islänning. Annars något av en stridsfråga; kroatisk handboll borde vara självförsörjande i den delen, anser många. Stolthet liksom - man ber inte om hjälp med det man redan kan. Sigurdsson heter han, den isländska impulsen. Hade gårdagens mirakel skett utan honom? Tvivlar.

*. *. *

Sigurdsson visade vad aktiv coaching betyder. Ingen är helig, alla utbytbara. Visst risktagande, ständig flexibilitet; allt för att förändra en matchbild som inte blir som förväntat. Vid 26-30 ett målvaktsbyte som kom att bli helt avgörande. Kuzmanovic ut, Pesic in. Desperation med full utdelning. Tur? Inte enbart. Mod också. Fingertoppskänsla. Skulle Kroatien bli världsmästare kan Sigurdsson räkna med folkets villkorslösa kärlek. Kommer det att ske? Rimligen inte. Frankrike och Danmark är i vägen. Mirakel staplas sällan på mirakel - men tack för dem som varit.

VM-handboll med lag av skilda slag

Såg Kroatien-Slovenien igår. Handbollsversionen av ett Balkankrig. Herre min skapare vilken match! Ett Kroatien piskat att vinna, ett Slovenien drivet av stolthet gränsande till ursinne. Så mycket hjärta och smärta, så många chockvågor över inledningen. 0-5! Senare 7-12. Skulle lilla Slovenien skicka jämförelsevis stora Kroatien ut ur VM-turneringen? I Zagreb, mitt framför ögonen på ett publikhav i rött, blått och vitt? Svaret blev nej. Kroatien kom undan, vann med 29-26. Exakt hur vet jag inte, väldigt länge såg Slovenien ut som det bättre laget. 

*. *. *

Vilja, hemmaplan och domslut är förstås en svårslagen kombo. Möjligen avgörande här. Rätt mycket gick Kroatiens väg i slutet - och Slovenien emot. Men fantastisk handboll i det stora hela, prestigeladdat till max. Någon gång i stridens hetta nära att urarta, vid slutsignalen dock förbrödring. Gott att se. Och otroligt starkt av Kroatien att komma igen så som man gjorde. Mål för mål, metodiskt och samlat. Inga nerver, inga hjärnspöken trots en mardrömslik upptakt. Nu väntar Ungern i kvartsfinal, även den hemma i Zagreb. Kan Kroatien förlora där? I så fall för att slaget mot Slovenien slukade all energi, annars inte.

*. *. *

Igår avslutade Sverige sitt VM. Stilenligt, får man väl säga. Förlust mot Norge 24-29. Såg en eftersändning nu på morgonen och snacka om kontrast till ”Balkankriget”. Ett modstulet svenskt landslag, oförmöget att skärpa sig. Sämsta VM-placeringen (13e?) någonsin, sades det. Tuff mästerskapsdebut för nye förbundskaptenen Michael Apelgren. Erkänt skicklig klubblagstränare, nu ifrågasatt. På tok för tidigt, menar jag. Apelgren tog över landslaget med kort varsel, tappade några viktiga kuggar pga skador. Har spelat i huvudsak det han ärvde - och kan inte gärna lastas för att vissa spelare underpresterat.

*. *. *

Handbollsmästerskapen duggar tätt. VM nu, EM nästa år. Det har sina sidor. Generationsväxling fördröjs, lättare att hålla fast vid det gamla. Samma för alla nationer, men undrar om inte behovet är störst i Sverige.  Så har det sett ut i den här turneringen. Inte bara på pappret - vårt landslag är det äldsta - utan också på planen. Trögt, tungt, tempofattigt. Ingen ungdomlig fräschör. Här har Apelgren nog ett jobb att göra. Avtacka en del ikoner, öppna dörren för nytt. Ta en tillfällig tillbakagång för en ljusnande framtid. Svårt, det förstår jag. Men vem ska förnya om inte en ny förbundskapten?

Om krisen i IFK Karlskrona

Idag går mina handbollstankar till IFK Karlskrona. Klubben har krismöte, läget är akut. Det handlar om ekonomin, i förlängningen om överlevnad. Kommunikén kommer inte som en blixt från klar himmel; stålbad är IFK:s naturtillstånd numera. Gamla meriter närmast en belastning, nya drömmar utopiska. HF Karlskrona - tidigare Hästö IF - har tagit över herraväldet i den forna handbollsstan. Seriestatus. Sponsorer. Publik. Mediaintresset. IFK kämpar sedan länge i skuggan. Utan ungdomsverksamhet, och med ett herrlag i allsvenskan som inte riktigt bär sig. Blott en nivå under HFK, ändå ljusår ifrån.

*. *. *

Det är svårt att vara ”tvåa i stan”. Vi ser det även i Malmö, fast då i hockey: Pantern visavi Redhawks. Näst bäst blir uppäten, långsamt förpassad till hopplösheten. Elitidrott är i den meningen djävulsk. Mål och ambitioner krossas av verkligheten, eldsjälar släcks en efter en. Till slut finns bara den starke kvar - övriga blir fall för kronofogden. Överdrifter? Inte mycket, är jag rädd. När en klubb, som nu IFK, utlyser krismöte har det gått långt. Så klart kostar det på att spela i allsvenskan; resor, spelarkontrakt, resultatjakt. Och 150 till 200 pers på hemmamatcherna gör ingen klubbkassör lycklig. Eller någon sponsor givmild.

*. *. *

IFK Karlskrona har som sagt ropat på hjälp förr. Fått visst gehör, löst akuta kriser. Lindrat symtomen men aldrig övervunnit problemet. IFK-vännerna är helt enkelt inte tillräckligt många. Jag är själv en sådan och skulle mycket väl kunna skänka en slant - men är det meningsfullt? Känns lite som att lägga ett mynt i en tiggarmugg utanför Coop; god gärning i ögonblicket, ingen lösning över tid. Nästa dag - och nästa och nästa - sitter tiggaren där igen. Förlängt lidande, krasst uttryckt. Alternativet för IFK är förvisso brutalt. Nedläggning av verksamheten efter innevarande säsong. Man nämner det själv i sitt pressutskick.

*  *  *

Till krisen hör naturligt nog också oro i spelarleden. Stjärnan Daniel Steen har redan lämnat IFK för ett proffsäventyr i Italien. Fler kan vara på glid. Laget ligger just nu åtta i allsvenskan, dock ganska nära de nedre strecken. Huruvida detta har någon som helst betydelse återstår alltså att se; nästa säsong kan IFK Karlskrona vara ett vackert minne blott. Hoppas inte.

Sveriges svidande sorti

Sverige-Brasilien 24-27. Vet inte om jag underskattade Brasilien - eller överskattade Sverige. Mest troligt det senare. Kunde inte föreställa mig ett spelmässigt haveri som detta. 9-14 i paus, desperat men ostrukturerad jakt på kontakt i andra halvlek. Vid något tillfälle var det nära - ett mål back - men då ryckte brassarna igen, släckte hoppet definitivt. Sverige lämnar VM i förtid, inga livlinor finns kvar. Betyget överlåter jag till spelmotorn Jim Gottfridsson: katastrof, sa han i tv-intervjun direkt efter debaclet.

*. *. *

Överord i besvikelsens ögonblick förstås. Katastrof är något annat än en förlorad handbollsmatch. Misslyckande räcker. Det gäller dock inte Gottfridsson själv. Han stred som alltid, tog smällar utan att knäckas, visade att han fortfarande har ett skott (fem mål). Carlsbogård överraskade med sex mål, hälften dock i slutet när matchen var körd. Annars ont om ljusglimtar och fattigt på spelmönster. Kanterna inte involverade överhuvudtaget. Lågt bolltempo generellt, mängder av tekniska fel. Och målvaktsspelet sådär.

*. *. *

”Man spelar inte bättre än motståndet tillåter”. Sliten klyscha som kom för mig under matchens gång. Brasilien gjorde Sverige dåligt. Hade t ex ett försvarsspel som kan ha varit det bästa jag sett hittills i VM. Och som om det inte var nog även en helt fantastisk målvakt. Rosa hette han, spöket i buren. Tjugo räddningar, inklusive två straffar och kanske tio frilägen. För handbollen i stort blev utfallet i gruppen inget att beklaga; Portugal och Brasilien till kvartsfinal, etablissemanget utslaget. Omväxling förnöjer.

*. *. *

Senare ikväll såg jag mötet Kroatien-Island. I Zagreb - och det märktes. Kroaterna bars fram av sin hängivna hemmapublik och lyckades med det på förhand smått osannolika: vinna med fyra mål eller mer, annars ingen kvartsfinal. Det hela löste sig med råge: 32-26 Kroatien, större marginaler än så tills matchen var avgjord. Island som imponerat stort under turneringen föll igenom, pallade inte trycket. Och ser därmed ut att missa kvartsfinalspelet. Halmstråt är skört; Kroatien får inte vinna mot Slovenien.

Fler mål än minuter i matchen…

Sverige-Portugal 37-37. 74 mål, jämnt fördelade. Tro en åldrad man: det fanns en tid då det krävdes tre matcher för att komma upp i sådana siffror. En fråga om tempo förstås. Man går inte längre och spelar handboll. Man springer. För att inte säga flyger. Lägg därtill frågan om målvaktsspel. I den här matchen nästintill obefintligt. Allt gick in, även skott av korpklass. I detta något slags himmelsk rättvisa: fyra alternerande målvakter, två i vardera laget, ingen som kom in i matchen. Allra minst Palicka. Löst hängande handdukar på respektive ribba och slutresultatet hade blivit ungefär samma.

*. *. *

All respekt för själva jobbet: i handboll är det svårt nog att vara målvakt bakom ett bra försvar. Nästan hopplöst bakom ett uselt. Som det var här, framförallt i Sverige. Darj och Bergendahl saknas i mästerskapet pga skador, det blev väldigt tydligt mot portugiserna. Defensiva nyckelpjäser ersätts inte så lätt - men med det sagt bör ju räddningsprocenten för målvakter ändå bli tvåsiffrig. Tveksamt om den blev, kändes inte så. Inget positivt? Jodå. Resultatet. En poäng var viktig för svensk del, den betyder att vi fortfarande kan ta oss till kvartsfinal av egen kraft. Vinster mot Brasilien och Norge räcker.

*  *  *

Läget i gruppen är dock knivskarpt. Norges mirakelvändning mot Spanien igår kväll - från underläge 14-19 till seger 25-24 - var knappast vad Sverige behövde. Det kan betyda att vi får möta ett Norge som inte är utslaget utan tvärtom har chansen att utmana oss om kvartsfinalplatsen. Beror till viss del på övriga resultat, inte minst i mötet mellan Portugal och Spanien. Har Norge vittring tror jag det blir svårt för Sverige. Lagergren var lysande igår igen men ensam är sällan stark i handboll, fler måste lyfta. Målvakterna, självklart. Gottfridsson om han kan. Eric Johansson om möjligt. Laget som helhet.

*  *  *

Själv är jag tveksam till varannanmatch-linjen för kantspelarna. Igår Ekberg och Pellas från början till slut. Nästa gång Wanne och Sebastian Karlsson. Inga tydliga förstaval, ingen naturlig rytm för berörda spelare. Varför inte byten under matchernas gång? Var sin halvlek? Lite större flexibilitet? Obs, personliga tankar alltså. Förbundskaptenen begriper rimligen sånt där mycket bättre än jag. Ofta får han dessutom rätt i sak. Senast igår. Pellas var skarp i läget, gjorde fyra mål. Ekberg mindre involverad men bombsäker straffskytt: fyra av fyra. Härnäst Brasilien. Den tar vi.

Segern gick upp i rök…

Sverige-Spanien 29-29. Svårsmält. Sverige borde vunnit. Förde matchen, ledde med fem i paus, med sju som mest. Men. Spanien alltså. Många nya ansikten i laget, men samma gamla moral. Och samma gamla coach: Ribeiro. En räv på sin post, Sveriges Apelgren jämförelsevis en rookie. Hur mycket detta spelar in vet jag förstås inte, men säkert något. Spanska handbollsspelare ger sig aldrig, hopplösa underlägen finns inte. Bara möjligheter. Taktiska drag, aktiv coaching. Vilja, stolthet.

*. *. *

Mindre än en kvart från slutet ledde Sverige fortfarande med sex. Där och då övergick Spanien till 7-6-spel. Tomt mål till förmån för en extragubbe i anfallet. En relativt modern styggelse (tycker många) i handboll - den brister liksom minst lika ofta som den bär. Inte ikväll. Sverige såg ut att överrumplas, blev i det närmaste försvarslöst. Spanien segade sig ikapp. Mål för mål, för att slutligen kvittera med sekunder kvar. Stolpe in, Dusjebajev. Snöpligt ja. Samtidigt beundransvärt.

*  *  *

Det vore fel att påstå att Sverige gjorde en bra match. Enstaka spelare gjorde det. Albin Lagergren framförallt. Men också Möller, Palicka, delvis Carlsbogård. Gottfridsson? Nja. Jobbar hårt, fördelar spelet förtjänstfullt, har sina assists. Men utgör själv inget hot längre. Detta var andra VM-matchen i rad han lämnade mållös. Ett slags negativt personligt rekord, skulle jag tro. Börjar misstänka att han har problem med skottarmen. Eller också med tempot i största allmänhet. Nog ser det lite segt ut för den gode ”Gotte”.

*  *  *

Om Lagergren var lysande på högerniopositionen var det tyvärr nersläckt på vänsternio ikväll igen. Det vill sig inte för Eric Johansson. Han har skottet men saknar tajmingen. Hoppas det lossnar, Sverige lär behöva ett komplett lag för att hävda sig i huvudrundan.

Föga upphetsande VM-upptakt

Handbolls-VM har pågått i nästan en vecka - och snart börjar det. På allvar, menar jag. Det inledande gruppspelet erbjuder som alltid mest matcher att somna till. Eller gäspa åt, i bästa fall. Sagt med respekt för alla blåbärsnationer som kämpar väl men inte räcker till. Handboll utan spänning är som kasedans utan kroppskontakt; föga upphetsande, inte riktigt meningen. Samtidigt kanske det oundvikliga priset för omfånget. 32 nationer deltar numera på VM, så stor och kvalitetsspäckad är inte handbollsvärlden. Resultat som 47-22 och 41-19 - och mängder av liknande - talar för sig själv.

*. *. *

En överraskning såhär långt är ändå Italien. Visste inte att man spelade handboll där, hade förträngt att man varit med på VM förut. En gång. För cirka 30 år sedan. Trodde att Italien var lite som England: fotboll, fotboll och åter fotboll. Handbollen i periferin nånstans, om ens det. Kul att bli tillrättavisad. Italien har besegrat både Tunisien och Algeriet. Möjligt att det säger något om tillbakagång för afrikansk handboll, Egypten undantaget. Men imponerande av italienarna oavsett. Härlig attityd från nationalhymn till slutsignal, 20-39 i tredje matchen mot Danmark naggar inte på min beundran.

*. *. *

Sverige? Två matcher spelade i skrivande stund, storseger i båda. Omöjligt att värdera dock; Japan och Chile hör till de blåaste bären i turneringen. Spanien i morgon lär bli tuffare. Min känsla är behärskat positiv. Gottfridsson har blicken kvar, i det avseendet är han fortfarande en av de bästa i världen. Igår gjorde han Felix Möller till tiomålsskytt - ja halva äran till den unge mittsexan, starkt att ha den skärpan i avsluten. Lagergren är ett annat utropstecken såhär långt. Försvarsspelet delvis ett frågetecken. Kan bero på motståndet. Mot Japan och Chile finns utrymme för lättja, Sverige vinner ändå.

*  *  *

Från mästerskapets kuriosaavdelning: IFK Karlskrona finns faktiskt med på ett hörn. I det chilenska laget närmre bestämt. Där spelar Joshua Mesias, till vardags högernia i IFK. Fast då med efternamnet Wästerlund utskrivet. Så kan man inte heta i Chile tydligen. Joshua gjorde tre mål mot Sverige, fick mycket beröm av Hellgren i tv. Spelade av någon anledning blott en kvart, inget alls efter pausen. Fler VM-spelare med svenskanknytning: Lugis Joey Strömberg i USA, förre Ystadtalangen Mikael Helmersson i Italiens trupp. En förälder av ”rätt” ursprung räcker som legitimation.

*. *. *

Vem som slutligen vinner VM? Danmark brukar göra det - tre raka guld - och kan så klart göra det igen. Med Gidsel-Lauge-Pytlick i niometerslinan är det svårt att förlora handbollsmatcher. Bland tänkbara hot sticker Frankrike ut som det främsta. Också det lite som vanligt. Kroatien har hemmaplansfördel fram till semifinal, kan möjligen vara en dark horse. Och i så fall även Sverige. Alla motbud till Danmark eller Frankrike känns dock långsökta.

Humanitär misär

Partiledardebatt i riksdagen igår. Satte mig tillrätta vid tv:n för att lyssna. Uthärdade två timmar. Ren misär. Nålstick och spydigheter i replikskiftena, hårda tag som brun tråd. Som om alla vore Sverigedemokrater innerst inne - alla utom Demirok (C), Hellden (MP) och Dadgostar (V). Återkommande ämne: indraget medborgarskap vid grov brottslighet. Passbeslag. Utvisning. Slottspolitik, så kallat. SD:s idégods, regeringens lag. Med sossarnas samtycke. Folkets också kanske. Skulle inte förvåna. Populism går hem i stugorna, människors olika värde är det nya normala.

*. *. *

Själv bär jag på en omodern idé om att lagbrytare ska dömas utifrån den brottsbalk som fortfarande gäller. Lika, oavsett individuellt ursprung liksom. Tro’t eller ej: infödda svenskar begår också brott. Kolla på True Crime i tv får du se - bakom många av vår tids mest bestialiska och fasansfulla våldsbrott står helsvenska gärningsmän. Där tas inga pass, där läggs inga straff på straffet. Fängelse räcker, ofta livstid. SD och deras lakejer riktar alltså som vanligt udden mot allt som kan knytas till invandring. I andra eller tredje generationsled spelar ingen roll; Sverige ska ha två lagböcker. En för Oss, en för Dom.

*. *. *

SD:s världsbild är som den är och alltid har varit. Sverige åt svenskarna; det skrek man på gatorna redan innan Åkesson rättat in sig i ledet. Avskyvärt då, regeringspolitik nu. Möjligen lite sofistikerat i kanterna, men i grunden samma. Och med inslag nästan av tävling. Vilket parti kan va’ hårdast? Vem vill minska migrationen mest? Vem vill utvisa flest? Kopiera SD bäst? Många om budet, tajt race. Därför jag stängde av tv:n. Orkar inte höra på skiten. Ingen säger emot, inte ens de nämnda undantagen, avhumaniseringen är total. Som Messiah Hallberg säger i sitt nya program: hur fan hamnade vi här?

*. *. *

Helt apropå läste jag om Pawel Cibicki. Fotbollskillen som gick bort sig i spelmissbruk och dömdes till fyra års avstängning från all idrott pga matchfixning. Ett straff som skulle löpt ut i dagarna - men som nu riskerar att fördubblas. Cibicki’s nya brott? Han uppges ha tränat. En gång. Med IFK Värnamo. I hopp, förmodar jag, att kunna återuppta fotbollskarriären. Eller sitt jobb, om man så vill. Föga upprörande, snarare ganska rimligt. Fast regelvidrigt: all idrott inkluderar i detta sammanhang tydligen all träning. Därav hotet om ytterligare fyra år. I praktiken det definitiva slutet för Cibicki som yrkesman i fotboll.

*. *. *

Självförvållat? Välförtjänt? Hårda tag-vågens rättmätiga pris? Det kan man säkert tycka. Med stöd av tidsandan. Humant? Sekundärt, knappt nämnvärt. Pawel Cibicki ska kanske vara nöjd med att han får behålla sitt pass. Men seriöst: han har avtjänat sina fyra år, det borde räcka. En enstaka provträning något lite i förtid strider måhända mot regelverket - men inte mot sunt förnuft. Det går att ha överseende med. Faktiskt. Om man vill. Annars måste ju även IFK Värnamo dras inför skranket. Hur kunde klubben tillåta en avstängd spelare att träna? Straff på det? Tvångsnedflyttning från allsvenskan?

Inkvoterad liberal. Typ.

Läste någonstans att utmärkande för en liberal är att vara kluven. Både för och emot saker och ting liksom. Lite ja, lite nej, fast kanske mest nja. Fan, då är jag ju själv liberal innerst inne. Åtminstone i vissa frågor. T ex den som rör kvotering i arbetslivet. Alltså kön, etnicitet, ålder, sexuell läggning och vad man nu kan komma på att kvotera om. Såvitt jag förstår ligger Sverige i framkant i detta avseende - i omvärlden verkar man vara mer intresserad av kompetens. Och som sagt, för egen del känner jag mig liberal.

*. *. *

Senast i morse blev jag varse vad kvotering kan innebära. Kollade på Morgonstudion i SvT. Hörde en kvinnlig redaktör ta sig igenom nyhetstelegrammen på hygglig men ojämn svenska, säkert ganska svårbegriplig för äldre tittare. Dock helt okej jämfört med den reporter som strax därpå rapporterade från en mordrättegång i Stockholm. Absolut inget ont om reportern. Han kan vara välutbildad, kanske tämligen nyanländ, definitivt ambitiös. Men språket? Inser att jag rör mig på minerat område - men borde inte verbal tydlighet vara prio 1? Eller menar SvT att kvoteringsprincipen är viktigare än tittarintresset?

*. *. *

Känsliga frågor, jag fattar. Lätt att bli missförstådd. Kallad Sverigevän eller nåt annat läskigt. Så för säkerhets skull: jag är för att människor med invandrarbakgrund ska kunna tävla om jobben, mot alla former av diskriminering. Svensk arbetsmarknad bör i görligaste mån spegla Sverige som Sverige ser ut. Kvotera där det är relevant. Kvinnor i bolagsstyrelser, män i vårdyrken; gärna för mig. Och etnicitet ovidkommande. Så länge den inte överordnas kompetensen. Den som sett Morgonstudion kan bara konstatera att SvT bryr sig föga om den aspekten. Journalister måste inte alls kunna göra sig förstådda.

*  *  *

Det är här liberalen i mig vaknar. Å ena sidan sympatin med SvT:s strävan efter etnisk mångfald i rekryteringsprocessen. Å andra sidan tvivlen på det konkreta resultatet. Som om det vore tittarnas förbannade skyldighet att förstå även svårt bruten svenska, inte sällan grammatiskt katastrofal. Man kan bli kluven för mindre, den saken är klar. Är det något SvT borde överväga att kvotera in är det en språkvårdare. Behov finns, ursvenska medarbetare inkluderade. Slutligen en halv pudel om Stjärnorna på slottet. Med Janne Schaffer som huvudperson nu senast blev programmet ytterst sevärt. Punkt.

En fråga om stycke och smak

Handbollsfest i Malmö! Omväxling förnöjer - och förundrar. En ligamatch i Baltiska hallen lockar sällan fler än 700 åskådare, en uppvärmningsmatch på Arenan drar det tiodubbla. Jag vet, jämförelsen är något långsökt. HK Malmö är inte landslaget, vardagslunk är inte högtidsstund. Men lite fascinerande ändå, gårdagens rusning till Malmö Arena för att se en icke-tävlingsmatch mellan Sverige och Island. Bara genrep inför stundande VM, en typ av uppvärmning. Med skyhöga biljettpriser - om man inte som jag haft turen att bli bjuden. 500 spänn för en sittplats, enligt uppgift. Orimligt, över skamgränsen.

*. *. *

Handbollslandslaget säljer, det är uppenbart. Profiler som Palicka och Gottfridsson kan nästan kallas folkkära, åtminstone i Skåne. Nu har dessutom Stycket, alias Andreas Nilsson, anslutit. Inskriven på övertid i VM-truppen. Ännu en publikfavorit. Bördig från Gislöv av alla ställen. Borde varit med från början om du frågar mig, men bättre 5 i 12 än inte alls. Synd att det krävdes en skada på nyttige Max Darj. Stycket ersätter honom framåt utan problem, bakåt inte. Där får landslaget huvudbry; förutom Darj är ju även Bergendahl borta från VM. Möller/Schefvert som nytt mittlås? Låter tunt, men så kan det bli.

*. *. *

Å andra sidan. Handboll går någonstans ut på att göra mål. Det gör inget att släppa in 32 så länge man själv gör 33. Kan ibland tycka att det blir för mycket tjafs om tvåvägsspelare, underförstått sådana som är bättre på att försvara än att avsluta.

*  *  *

En fråga som gnager är hur det står till med återväxten i svensk handboll. Nye förbundskaptenen Apelgren lutar sig - rätt eller fel - mot veteraner. Väldigt många 30-plussare, i startuppställningen i torsdagens första möte mot Island sex av sju. Igår färre. Ingen behöver vara slut vid 30 i dagens elitidrott, men ytterst få har framtiden för sig. Några visar tydliga tecken på avmattning. Fullt normalt. Svårt att bibehålla snabbhet, skärpa och reflexer upp i åren. Långa karriärer sliter, peaken kommer kanske vid typ 28, sen går det sakta men säkert åt fel håll. Man kan fortfarande vara bra men inte lika bra som i good old days.

*  *  *

Palicka är 38. Niclas Ekberg 36. Stycket 34. Gottfridsson och Lagergren 33. ”Spolingar” som Wanne och Schefvert har fyllt 31. Ytterligare några blir 30 i år. Klockan tickar, urverket låter sig inte luras. VM får ge svar hur väl vi står oss i konkurrensen - men oavsett närmar sig landslaget en generationsväxling.

*. *. *

Matchen igår? Svensk seger 26-24. Spelet mindre övertygande. Tempofattigt, inget riktigt flow. Sparlåga kanske, energiminimering inför VM. Bäst var målvakterna. Palicka i första halvlek, tredjealternativet Fabian Norsten i andra. Den senare kan man kalla matchvinnare. Oavgjort låg liksom i luften, Norsten’s räddningar i slutet förhindrade det. Och publiken verkade nöjd. Härlig stämning, mycket blått och gult i havet. Man kunde nästan förledas att tro att matchen betydde någonting. Vilket den alltså inte gjorde. Men all respekt, lite underhållning i stunden är aldrig att förakta.

Vem ersätter Pena?

Sergio Pena har gjort sitt i MFF. Grekland nästa anhalt, Paok ny klubb. Modern fotboll i ett nötskal: spelare kommer och går, ingen är trofast år efter år. Ja, förlåt ett grötrim. Sviter av julen. Men seriöst:  Pena’s tid i MFF förtjänar ett fint eftermäle. Jag talar nu om det fotbollsmässiga, bortser från den solkiga rattfyllan häromåret. Alla kan göra fel. Lättare eller grövre; förlåta är en dygd, värd att försvara. Som värvning betraktat tycker jag Pena är en av MFF:s mest lyckade på senare år. En kvalitetsspelare, höjd över det allsvenska snittet.

*. *. *

Oersättlig är han förstås inte. Pena spelade inte alla matcher i fjol, MFF klarade sig bra ändå. Resurser fanns - och finns kvar. Kanske klättrar Otto Rosengren lite i hierarkin nu? Tar en startplats mer frekvent. Kanske påverkas balansen på mittfältet positivt? Berg Johnsen och Pena kunde ibland kännas som två av samma sort, med Rosengren (eller någon annan) vid norrmannens sida kan slutprodukten bli minst lika vass. Allt återstår att se. Just nu blir det mest spekulationer. Lösa rykten om nya spelare, vad jag vet blott en som verkligen är signad. Johan Karlsson, back från Kalmar.

*. *. *

Ett hett namn är tydligen Emmanuel Ekong. BP-produkt i italienska Empoli. Yttermittfältare, mest inhoppare, 22 år ung. Intressant - utan att låta som någon direkt värvningsbomb. Själv är jag nyfiken på hälsoläget i den befintliga MFF-truppen. Finns Tinnerholm? Är Stefano Vecchia fortfarande att räkna med? När kan Haksabanovic börja jobba? Ingen av dem har spelat fotboll på väldigt länge och dimridåerna vägrar lätta. Sydis har förvisso en artikel om Haksabanovic idag, dock inte särskilt klargörande. Mer en förhoppning om comeback än ett löfte.

*. *. *

MFF befinner sig i Spanien just nu. Träningsläger inför den tävlingssäsong som lurar runt knuten. Matcher mot Twente och Slavia Prag i Europa League redan inom ett par tre veckor. Utan Sergio Pena, som sagt. Men också utan ett par veteraner som med dagens mått varit onormalt länge i klubben. Sören Rieks och Johan Dahlin. Rieks har lagt dojorna på hyllan, Dahlin kan i värsta fall tvingas göra detsamma. Målvaktsprofilen drog korsbandet i höstas, har en lång och oviss väg mot eventuell återkomst. 38 fyllda dessutom. Bara en siffra, i de här sammanhangen dock farligt hög.

Dum, dummare, dummast…

Man gör sina felval här i livet. I lördags ett ganska grovt. Satt och kollade på hockey i tv, Malmö Redhawks mot HV 71. Gav upp efter två perioder vid ställningen 1-4. Körd match kan man vara utan, tänkte jag. Och zappade över till en annan kanal där det visades engelsk ligafotboll, Brighton-Arsenal. 0-1 när jag ”kom in”, 1-1 vid full tid. Då var också hockeyn slut. Googlade efter resultatet, fick läsa det tre gånger: 5-4 Redhawks! Bara att konstatera: pucken är platt och själv är jag puckad.

*. *. *

Klen tröst var att jag fick se Yasin Ayari, den svenske landslagsmittfältaren. Killen är 21 år ung, tjänar sitt levebröd i Brighton - men inte länge till, tror jag. Hans insats mot Arsenal borde väcka större klubbars intresse. Om det inte redan är gjort, vill säga. Nu såg jag bara andra halvlek men det räckte. Ayari imponerade i alla delar av spelet. Löpte rätt, jobbade hårt, fick det svåra att se enkelt ut. Överglänste i mina ögon stjärnorna i Arsenal. Föga glamoröst lag, Brighton. Men förbannat bra.

*. *. *

Som journalist får man lära sig en gyllene regel: det finns inga dumma frågor, bara dumma svar. Ett typexempel demonstrerades i tv härförleden. Detta i samband med Världscupen i längdskidåkning - och Linn Svahn’s misslyckande i den specifika tävlingen. Jag minns idag inte exakt vilka frågor reportern ställde, bara att de kändes rimliga och relevanta. Lite harmlösa, som sportfrågor brukar vara. Det tyckte inte Svahn. ”Det dummaste jag hört”, lät hon förstå. Och så var den intervjun slut.

*. *. *

Linn Svahn har länge gjort klart att hon ogillar offentlighetens pris. Att det enda hon valt är skidåkningen, inte den mediala uppmärksamheten. Hennes problem är att det hänger ihop. I framgång som i motgång, självklart inom vissa gränser. Privatlivet t ex. Svahns eget, angår ingen annan. Och vad jag vet överskrider svenska medier sällan eller aldrig några sådana gränser. Tycka vad man vill om sportreportrarnas framfart i intervjuzoner och liknande, men förolämpar sina ”offer” gör de ju inte. Tvärtom oftast. 

*. *. *

Undrar om Linn Svahn har någonting emot offentlighetens lön. Sponsorkontrakten? Biståndet som möjliggör heltidssatsning? Prispengarna? Livsförsörjningen? Förhoppningsvis inte. Unnar henne verkligen allt gott - men idén om att ta det onda med det goda är inte så dum. Den borde Svahn nog begrunda. Vill man bli respekterad bör man visa respekt själv. Inte håna. Inte förödmjuka. Inte ta ut sin besvikelse på reportrar som bara gör sitt jobb. Svensk skidåkning behöver - i just detta avseende - ingen Zlatan.

*. *. *

Slutligen. Fick syn på några resultat från damtennisens WTA-turnering i Brisbane, Australien. Va’falls, tre ryskor i semifinalerna! Låt vara under nationsbeteckningen Neutral Flagg. Alltid något, sa han som trodde på idrott som frizon från världens elände. Bara i vissa fall, inte i detta. Putins krig, hela Rysslands skam. Tennisen är f ö ett undantag; i det stora hela tillämpas Röd Flagg mot ryska idrottsutövare. Fjärde semifinalist i Brisbane? Tro’t eller ej: en ukrainska. Tyvärr utslagen. Finalen blir helneutral.

Skillnad på stjärna och kändis

Såg Tommy Körberg på tv häromdan. Hans avskedsshow från 2023, marknadsförd som Grand Finale. Storslagen underhållning, lysande artisteri. Körberg sjunger som en gud, pratar som en berättare, trollbinder som den publiktjusare han är. Naturbegåvning och proffs i samma något åldrade lekamen; Tommy Körberg har fyllt 76 år, därav närmare 60 som offentlig person. Genombrottet kom redan i tonåren då han som ena halvan av popduon Tom & Mick fick en smash hit med Somebody’s Taken Maria Away. En låt som han också inleder Grand Finaleshowen med.

*. *. *

Det är förbluffande hur Körbergs magnifika röst fortfarande bär. Under senare år har han drabbats av allvarlig ohälsa - vilket han är öppen med inför publiken. Men om det syns är det ingenting som hörs. Körberg sätter inte en ton fel, möjligen hjälpt av det femstjärniga band som backar upp honom. Eller om det är han som backar bandet. Om du inte redan gjort det: se gärna programmet. Tommy Körberg förtjänar din uppmärksamhet. Mannen är ett unikum i svensk nöjesindustri. Kan allt, rör vid alla sorters känslor. En stjärna - och då menar jag på riktigt. Inte på slottet.

*. *. *

Snygg övergång eller hur? Till SvT:s långkörare Stjärnorna på Slottet alltså. Antar att det är en tittarsuccé - men fattar inte varför. Vaddå Stjärnor? En fotbollskille som avslutade en ovanligt kort karriär för cirka 25 år sedan. En kock, känd från tv och säkert skitduktig på jobbet. En skådis i mängden. En gitarrist, höjd över mängden. Och så - stjärnornas Stjärna eller vad det nu ska föreställa. En av de svenska så kallade Hollywoodfruarna. Har glömt hennes namn. Förstår heller inte hennes meriter; flytta till Hollywood, gifta sig stenrikt, komma med i en svensk tv-produktion. Stjärna på det?

*  *  *

Jag tycker nog att bäst före löpt ut. För själva programidén. Sverige är i denna kontext ett litet land, det finns liksom inga stjärnor kvar. Alla har redan varit med, alla utom dom som absolut inte vill. Årets urval känns tillkämpat, smått desperat. Som om kändisar (detta löjliga uttryck) och stjärnor vore samma sak. Jo, jag vet. Körberg har varit med, men det var medan programetiketten ännu hade viss relevans. Och när jag ändå gnäller: börjar inte programmets dramaturgi bli aningen tröttsam? Dessa ständigt återkommande berättelser om olycklig barndom. Mobbing. Mörker. Trasig uppväxt.

*  *  *

Har alla kändisar/stjärnor en bakgrund som offer av något slag? Det låter nästan så. Reservation för mitt begränsade tittande, men hur ofta pratas det om helt normala uppväxtförhållanden? Delvis lyckliga, delvis stökiga? Som för de flesta. Vem blir först med att - utan om och men - hylla sina föräldrar? Först med att erkänna sig själv som mobbare under skoltiden? Vilken stjärna har inte haft Den Stora Revanschen som drivkraft? Skulle mindre självömkan bli sämre tv? Ointressantare kanske? Säkrare att klia varann på ryggen och tävla i inbördes elände. Även om just jag betackar mig.

*. *. *

Sitta vid tv:n och himla med ögonen över kändisars programanpassade levnadsberättelser är inte riktigt min grej. Okändisar har haft det ungefär likadant, ofta betydligt värre. Men det är ju det: skillnad på folk och fä. För övrigt hade jag tänkt vara snäll i år. Bäst sätta punkt innan det är för sent. God fortsättning.

Målvakt på villovägar?

Jag ser förre Djurgårdsmålvakten Jacob Widell-Zetterström göra den ena stormatchen efter den andra för Derby i den brittiska andraligan, Championship. Tyvärr har han ingenting för det, förutom bra betalt (hoppas jag). Derby har fastnat i en spiral av mer eller mindre hårresande förluster. Jag kan inte låta bli att undra: har Widell-Zetterström bytt upp sig eller bytt ner sig? Är Derby ett bättre fotbollslag än Djurgården? Championship bättre än allsvenskan? Hur skulle MFF klara sig i den brittiska andraligan? Elfsborg? Mjällby?

*. *. *

Nej, det finns inga färdiga svar. Vilket kanske är tur. För ska jag spekulera tror jag att allsvenska lag, även MFF, hade fått ett helvete i Championship. Om inte fotbollstekniskt så inställningsmässigt. Intensiteten, hängivenheten, kampmomentet; i allt detta blir intrycket att allsvenskan ligger hästlängder efter Englands andraliga. Och då har jag inte nämnt tävlingssäsongen. I England tre årstider lång: höst-vinter-vår. Träskfotboll mer än finfotboll, brutalitet mer än briljans. 24 lag i ligan, 46 matcher innan dimmorna skingras. Torftiga lag finns, absolut. Widell-Zetterströms Derby är ett. Men inte en enda spelare utan stålhjärta och elefanthud. I Championship lirar man inte om poängen, man krigar.

*. *. *

Inser att det är nedslående tankar jag leker med. Ovanför Championship finns ju de 20 lagen i Premier League. Så 44 brittiska lag skulle vara bättre än det bästa svenska, är det vad jag säger? Nej och åter nej. Fullt så illa är det nog inte. MFF och Djurgården - och kanske några till - hade säkert överlevt en säsong i Championship. Men knappast i toppskiktet, snarare som mittenlag. Premier League mera tveksamt för att inte säga långsökt. Onödigt att jämföra förstås. Allsvenskan har sin charm och den försvinner inte bara för att Mjällby eventuellt skulle få stryk av t ex Plymouth och Stoke. Eller Djurgården av Derby för att återvända till Jacob Widell-Zetterströms något uppseendeväckande karriärval.

*. *. *

Eftersom jag gillar Derby har jag sett flera av lagets matcher. Och därmed Widell-Zetterströms målvaktsspel. Utmärkt som sagt. Stundtals smått fantastiskt. Alltid mycket att göra. Långsamma mittbackar, ingen trygghet att luta sig mot. Tufft att vara målvakt bakom öppna spjäll. Igår 2-4 mot Sheffield W, trots att Widell-Zetterström gjorde vad han skulle och lite till. Derby dyker mot botten nu, jobbigt att se. Notabelt i övrigt: i Sheffields startelva återfanns Svante Ingelsson. Bortglömd Kalmartalang som varit utomlands några år, bl a i Italien och Tyskland. Ingen stjärna men en hedervärd krigare, som gjord för Championship.