Man får ta sillen dit man kommer

Mjällby-Kalmar 0-2. Somliga påstår att min blotta uppenbarelse för otur med sig, så då var det väl därför Mjällby förlorade. Jag var där nämligen. Tåg till Kristianstad, anslutningsbuss därifrån. Inga problem. Kändes nästan som en resa bakåt i tiden...jag menar, på ett uteslutande positivt sätt. Strandvallen strax utanför Hällevik har liksom ingenting gemensamt med moderna skrytarenor typ MFF:s nya, här går trä fortfarande före betong. Eller åtminstone jämsides. Havet ligger så nära att man kan lukta det, på gott och ont. Sen finns det godisbodar och kaffebodar och, bäst av allt, fiskbod runt arenan. Sillamackan för femtio spänn är magiskt läcker och kan avnjutas endast här, övriga allsvenska arenor tillhandahåller i princip bara "en svullen med bröd". Det som berörde mig mest var nog själva påminnelsen; att det faktiskt spelas allsvensk fotboll här. Vi talar ändå om en pytteliten vrå av landet Sverige, utarmad på det mesta utom sin naturliga skönhet. Det borde inte vara möjligt att driva en allsvensk klubb under så karga omständigheter - och frågan är förstås hur länge det håller. Inte så länge till, är jag rädd. Det jag fick bevittna mot Kalmar kan ha varit början till ett ras för Mjällby AIF, andra halvlek var direkt illavarslande. Och nej, jag tror inte det hade med min närvaro att göra. Hade det varit så väl, höll jag på att säga. Men om "somliga" ursäktar kommer jag faktiskt att åka till Hällevik fler gånger. Det är inget hot, det är ett löfte.