Om sällskapsresor och tacktal

Faktiska meriter, obefintliga meriter, gamla meriter; skit samma, alla är välkomna på sällskapsresan.
Okej, lite tar jag i. Lite. Men Sverige skickar alltså en rekordstor trupp till friidrotts-EM i Spanien om någon vecka – och det beror INTE på att svensk friidrott är bättre eller konkurrenskraftigare än nånsin, om nu någon skulle tro det. Snarare beror det på att kravlösheten i uttagningsprinciperna nått nya höjder. Sympatiskt i och för sig; de aktiva behöver säkert all uppmuntran de kan få. Annars lägger de kanske av. Tappar sugen, ger upp.
T o m Klüft får åka på EM. Tjejen som en gång var världens bästa sjukamperska har visserligen inte klarat den blygsamma kvalgränsen i längdhopp – men förbundskapten Olsson bjussar henne på ett wild card. Smickrande? Nja. Förnedrande? Mmm, något.
Kronberg, den gamle häckräven, stiger däremot av självmant. Respekt.

En annan sak. Robin Söderling, tennisdivan. Som han slet under Båstadveckan. Tre set i varenda jävla match, ett spel som inte riktigt stämde men ändå bar till final. Där brast det. Förlust mot den stönande spanjoren Almagro – och sen ett ”tacktal” som landade klockrent överst i historiens skräphög. Att gratulera sin överman, hur svårt kan det va?
Hopplöst svårt, tydligen.
Söderling tackade mamma å pappa, publik å tävlingsledning, faan å hans moster. Men till Almagro, icke ett ord. Svagt, stillöst, fjärran all vett & etikett.
Den idrotten...

S E