Det nödvändiga trendbrottet

HK Malmö-Önnered 31-25. Efter sju sorger, åtta bedrövelser och nio förluster kom det så äntligen: trendbrottet. HK Malmö kan fortfarande vinna en handbollsmatch, fortfarande visa lite jävlar anamma. Ja, rätt mycket om man heter Mirsad Pecikoza. HK:s biffige mittsexa var frustande effektiv ikväll, hart när omöjlig att tas med för de något valpiga Önneredskillarna. Sju mål och tre fixade straffkast jämte helhjärtat försvarsjobb; Pecikoza gjorde onekligen skäl för blomsterkvasten som bästa Malmöspelare. Hur mycket Magnus Andersson betydde för trendbrottet är svårbedömt utifrån, endast spelarna vet. Själv gladdes jag mest med Proppen Karlsson som fått ta så mycket skit den här säsongen - utan att förtjäna det, enligt min mening. Visst, jag har också varit kritisk då och då, ifrågasatt t ex hans coaching i vissa matcher. Lätt att göra det när man sitter på läktaren, engagerad till bäng men fri från ansvar. Vid mina sinnes fulla bruk inser jag förstås den självklara sanningen: Proppen har ingenting att lära av mig i ämnet handbollskunskap, förhållandet är snarare det omvända. Hoppas han får ett gott eftermäle för sina år i HK Malmö, det tycker jag han är värd. En annan sak jag hoppas på är att få se Önnereds nr 21 i Malmötröja nästa säsong. Andreas Bergh är namnet, ung talang med lite udda spelstil och tydlig star quality. I mina ögon perfekt som ersättare till Mathias Thynell. Men nu låter det bestämt som om HK säkrade elitseriekontraktet ikväll. Inte alls. Segern var viktig men det behövs fler innan faran för degradering är över.