Budbäraren viktigare än budskapet?

Är Sverige ett land i chock?
Sydsvenskans sportchef ställde frågan - eller om det var ett påstående - i sin helgkrönika häromdan. Detta med anledning av Patrik Sjöbergs uppmärksammade självbiografi, inkluderande smaskiga delar om misstänkt pedofili.
Jag tror jag kan lugna krönikören. Sverige är inte ett land i chock. Sverige är ett land med knappt tio miljoner invånare. Ursvennar, nysvennar. Unga, gamla. Friska, sjuka. Välanpassade, missanpassade. Fattiga, rika. Vårdbiträden, sportkrönikörer. Hetero's, homo's, bi's, transor, t o m pedo's (gud förbjude). Alla sorters människor finns i Sverige - och jag är rätt säker på att för flertalet går livet vidare precis som förut. Arbetslinjen gäller, piskan på, inget jävla dalt med olycksbröder eller olyckssystrar. Finns chock med i bilden kan det bero på kölden i själva systemet, knappast på ännu en bok av ännu en kändis.
Vet inte vad just Sjöberg har för syfte med sitt författarskap (genom spökskrivare). En gissning är att tjäna pengar. Om inte kan han ju avstå lite royalties till Bris...och det kommer han kanske att göra i sinom tid, vi får väl se. Makabert dock att trampa över lik, det måste jag säga oavsett. Och mystiskt att det skulle dröja drygt trettio år från påstådda händelser till färdigskriven bok.
Många, Sydiskrönikören bland andra, har hyllat Sjöberg för hans "mod". Där hänger jag inte heller med riktigt. På vilket sätt skulle det vara modigt att peka ut sin tränare/styvpappa som pedofil tolv år efter att denne gått ur tiden och inte längre kan försvara eller förklara sig? Betyder det att alla vi andra som bär på liknande - eller betydligt värre - erfarenheter är fegisar bara för att vi inte "kommer ut"?
Okej, då är jag gärna fegis. Man har väl integritet. Och dessutom viss insikt om tingens ordning: för medierna finns liksom inte problemen förrän de påtalas av en kändis, allra helst en megakändis.
Det förhållningssättet, den aningslösheten, lämnar onekligen en del i övrigt att önska.

S E