Minns jag rätt var jag ung en gång för längesen. Då lyssnade jag mycket på musik. Elvis, Roy Orbison, Neil Sedaka, Fats Domino, Gene Pitney, Paul Anka; den kategorin inte minst. Hade aldrig några problem med att skilja den ene sångaren från den andre. Även en tondöv kunde höra vem som sjöng, rösten i sig skingrade alla tvivel. Kom att tänka på detta igår kväll när jag kollade på Mello. En av låtarna som röstades till final hette Revolution - men hade dagens unga kunnat säga vem som sjöng? Om de inte redan visste?
*. *. *
Ja, det hade dom kanske. Man ska inte underskatta ungdomars förmågor. Men själv går jag fullständigt bet. Hör inga personliga röster längre. Kan inte skilja Måns - det var han - från Danny eller Erik, knappt ens från Darin. För mycket låt, för lite sångare. Undantag finns men dom ställer inte upp i Mello. Jag menar, Gessle tar man ju inte fel på. Körberg. Lundell. Lisa Ekdahl på den kvinnliga sidan. Sonja Aldén aldrig att förglömma. Kvar finns nästan inga röster att kunna identifiera. Bara teknik som skyler över, suddar ut. Vissa sjyssta låtar ja, men få melodier. Och ingen Roystrupe, suck.
*. *. *
Med detta sagt vill jag absolut inte såga årets Mello. Tvärtom. Funkar som tv-underhållning. Bra programledarpar, ambitiöst upplägg kring pausnumren. Igår på Malmö Arena hela Skånes Hasse Andersson - se där förresten, ytterligare en röst man inte kan ta fel på. En deltävling återstår innan le grande finale. Där Måns lär vinna. För att han är Måns. Snudd på folkkär, låten sekundär. Själv håller jag på Maja Ivarsson. Kanske av en åldersbetingad reflex: bland det jag hittills hört är hon det närmaste 60-talets själ & hjärta man kommer. Fast ändå en bit ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar