Sverige-Spanien 29-29. Svårsmält. Sverige borde vunnit. Förde matchen, ledde med fem i paus, med sju som mest. Men. Spanien alltså. Många nya ansikten i laget, men samma gamla moral. Och samma gamla coach: Ribeiro. En räv på sin post, Sveriges Apelgren jämförelsevis en rookie. Hur mycket detta spelar in vet jag förstås inte, men säkert något. Spanska handbollsspelare ger sig aldrig, hopplösa underlägen finns inte. Bara möjligheter. Taktiska drag, aktiv coaching. Vilja, stolthet.
*. *. *
Mindre än en kvart från slutet ledde Sverige fortfarande med sex. Där och då övergick Spanien till 7-6-spel. Tomt mål till förmån för en extragubbe i anfallet. En relativt modern styggelse (tycker många) i handboll - den brister liksom minst lika ofta som den bär. Inte ikväll. Sverige såg ut att överrumplas, blev i det närmaste försvarslöst. Spanien segade sig ikapp. Mål för mål, för att slutligen kvittera med sekunder kvar. Stolpe in, Dusjebajev. Snöpligt ja. Samtidigt beundransvärt.
* * *
Det vore fel att påstå att Sverige gjorde en bra match. Enstaka spelare gjorde det. Albin Lagergren framförallt. Men också Möller, Palicka, delvis Carlsbogård. Gottfridsson? Nja. Jobbar hårt, fördelar spelet förtjänstfullt, har sina assists. Men utgör själv inget hot längre. Detta var andra VM-matchen i rad han lämnade mållös. Ett slags negativt personligt rekord, skulle jag tro. Börjar misstänka att han har problem med skottarmen. Eller också med tempot i största allmänhet. Nog ser det lite segt ut för den gode ”Gotte”.
* * *
Om Lagergren var lysande på högerniopositionen var det tyvärr nersläckt på vänsternio ikväll igen. Det vill sig inte för Eric Johansson. Han har skottet men saknar tajmingen. Hoppas det lossnar, Sverige lär behöva ett komplett lag för att hävda sig i huvudrundan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar