Läste någonstans att utmärkande för en liberal är att vara kluven. Både för och emot saker och ting liksom. Lite ja, lite nej, fast kanske mest nja. Fan, då är jag ju själv liberal innerst inne. Åtminstone i vissa frågor. T ex den som rör kvotering i arbetslivet. Alltså kön, etnicitet, ålder, sexuell läggning och vad man nu kan komma på att kvotera om. Såvitt jag förstår ligger Sverige i framkant i detta avseende - i omvärlden verkar man vara mer intresserad av kompetens. Och som sagt, för egen del känner jag mig liberal.
*. *. *
Senast i morse blev jag varse vad kvotering kan innebära. Kollade på Morgonstudion i SvT. Hörde en kvinnlig redaktör ta sig igenom nyhetstelegrammen på hygglig men ojämn svenska, säkert ganska svårbegriplig för äldre tittare. Dock helt okej jämfört med den reporter som strax därpå rapporterade från en mordrättegång i Stockholm. Absolut inget ont om reportern. Han kan vara välutbildad, kanske tämligen nyanländ, definitivt ambitiös. Men språket? Inser att jag rör mig på minerat område - men borde inte verbal tydlighet vara prio 1? Eller menar SvT att kvoteringsprincipen är viktigare än tittarintresset?
*. *. *
Känsliga frågor, jag fattar. Lätt att bli missförstådd. Kallad Sverigevän eller nåt annat läskigt. Så för säkerhets skull: jag är för att människor med invandrarbakgrund ska kunna tävla om jobben, mot alla former av diskriminering. Svensk arbetsmarknad bör i görligaste mån spegla Sverige som Sverige ser ut. Kvotera där det är relevant. Kvinnor i bolagsstyrelser, män i vårdyrken; gärna för mig. Och etnicitet ovidkommande. Så länge den inte överordnas kompetensen. Den som sett Morgonstudion kan bara konstatera att SvT bryr sig föga om den aspekten. Journalister måste inte alls kunna göra sig förstådda.
* * *
Det är här liberalen i mig vaknar. Å ena sidan sympatin med SvT:s strävan efter etnisk mångfald i rekryteringsprocessen. Å andra sidan tvivlen på det konkreta resultatet. Som om det vore tittarnas förbannade skyldighet att förstå även svårt bruten svenska, inte sällan grammatiskt katastrofal. Man kan bli kluven för mindre, den saken är klar. Är det något SvT borde överväga att kvotera in är det en språkvårdare. Behov finns, ursvenska medarbetare inkluderade. Slutligen en halv pudel om Stjärnorna på slottet. Med Janne Schaffer som huvudperson nu senast blev programmet ytterst sevärt. Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar